Alltså ... Inbjudningskorten är underbara. Eller blir ganska underbara i alla fall. Inlagorna blir galet snygga (nu ska vi bara ändra ett ynka litet avstavningsfel, så är de helklara), alla korten är skrivna och hälften av kuverten. A ska handla frimärken på väg hem, jag ska skriva resten av kuverten i kväll och i morgon blir det kortbyggarverkstad. Nu när alla delar är färdiga bör det gå undan! Fast jag har minst lika mycket träningsvärk i händerna av kalligraferandet som jag har i resten av kroppen av zumban, så det kanske blir alldeles darrigt. :P

Vi ville ha personliga kort, så vi har byggt och snickrat själva. Crémefärgade långsmala dubbla kort med kuvert inhandlades på Tradera, har fått framsidans ytterkant trimmad med mönstersax och namn, datum och tid har skrivits för hand med mörkröd kalligrafipenna inuti. Varje kort förses sedan med ett liiiitet bulligt vitt hjärta mellan namnen, en mörkrött smalt sidenband med rosett på runt framsidan (på längden) och sedan stoppar vi i ett mörkrött silkespapper som sticker fram lite och framhäver den mönsterklippta kanten. Adresserna på kuverten är också handkalligraferade, några mörkröda glitterhjärtan och S:s fantastiska inlaga med stora mörkröda rosor och mer fakta på stoppas i varje kuvert och allt förseglas med ett stort härligt mörkrött lacksigill med sammanlänkade ringar på.

Låter obegripligt, jag vet. Jag får fota och lägga upp här. Kanske på onsdag när de är klara!

Satt och pysslade ihop en spellista till festen igår. När jag samlat ihop såna därans "låtar-som-alla-kan-och-ingen-kan-låta-bli-att-dansa-till" insåg jag att jag samlat ihop 266 stycken. Det blir 17 timmar fest det. Satte mig för att sortera, men det var fasiken inte enkelt. A kom hem från extraarbetandet och fick sätta stjärnor för dem han absolut absolut ville ha med. Vi blev av med några, men man behöver nog ändå mer assistans i sorterandet. Antingen det, eller så sätter vi listan på shuffle och så får det bli som det råkar bli!

Inte för att vi nu lider någon brist på låtar direkt, men kommer ni på någon man liksom bara MÅÅÅÅÅSTE ha med? Tipsa gärna, jag kanske har missat något riktigt guldkorn. Tänk dock på att åhörarna varierar i ålder mellan 15 och 90, så inte det hemskaste dunkadunkat, men inte 400 visor av Brunnsbackens folkhögskola heller liksom.

Vill ni se vad vi samlat ihop och kanske tycka till så finns spellistan här: Bröllop

Tjing tjong!

I tisdags var järngänget hos oss och planerade bröllop så smått. Tärnan J, bruttöverskan (den gotländska benämningen på toastmistress/värdinna) S, liten syster L och så klart sonen och best man D samlades och åt smaskig vegetarisk thaimat, drack lite vin och slog våra kloka huvuden ihop. Även om det så klart är så att man ses alldeles för sällan så man blir tvungen att avhandla en massa andra superviktiga livsavgörande grejer när man äntligen ses (såsom vädret, böcker, märkliga familjeförhållanden och gamla pojkvänner) blev det ändå en del bröllopsrelaterat avhandlat också.

S är som en hel bröllopsuppslagsbok, nästan lite skrämmande:

- Vill ni ha traditionell talarordning? (What? Är det viktigt? Och om någon "traditionell talare" inte VILL hålla tal, vad gör man då?)

- Vilken sorts tal vill ni ha? (Eeeeh ... vi är glada om någon vill säga något över huvud taget?)

- Har ni tänkt på hur ni vill [insert valfri märklighet här]? (Nääää ... Vad betyder det?)

Jäkla tur att vi har henne, måste jag säga. hon kan allt det där man borde ha slagit upp men inte visste att man borde ha slagit upp. Men det orsakade ett visst mått av den där paniken jag så kaxigt hävdade att jag inte känner av!

Skönt är i alla fall att de alla tar sitt uppdrag på fullt allvar och fixar och donar och att vi slipper tänka på en massa grejer som vi egentligen inte vet att vi måste tänka på. Att de tar kommandot över möhippor, dukning, riskastning och festliga festupptåg, att bästa J kollar upp transport från kyrka till festlokal, levande musik och annat smått och gott. På många sätt känns det som om vi kom en bra bit på väg, på andra sätt känns det som om vi borde ses minst varannan dag fram tills det är dags! Ju mer vi kommer fram till, desto mer inser man att man inte tänkt på!

Huvva. Man kanske blir en bridezilla ändå?

Tydligen borde jag ha panik vid det här laget, eftersom det bara är knappa tre månader kvar till bröllopet. Det kryllar av bröllopssajter på nätet med planeringsverktyg och festprogramsplaneringsverktyg och inbjudningskortsplaneringsverktyg och gästlisteadministrationsverktyg och budgetverktyg och ungefär sju ziljoner checklistor med fyrahundrafemtitre punkter på varje. Första gångerna man kikade på de här sajterna fick man utan tvekan panikångest direkt och började undra hur mycket jag egentligen missat, jag kan ju liksom inte alls komma på så många grejor att skriva på en checklista eller att räkna med i vår budget.

När man börjar grotta ner sig lite i detaljerna i checklistorna och budgetposterna och konventionerna och traditionerna och fasiken och hans mormor inser man dock rätt fort att det mesta kan man skita i. Jag kan inte för mitt liv förstå hur i hela friden folk tänker när de tycker att de måste HA alla de där grejerna - dels drunknar man ju i allt man bara MÅSTE hålla reda på, dels kostar kalaset i runda slängar som en mellanstor lägenhet för tre personer i närförort. Man undrar ju hur folk har råd! Fast det har de nog inte, det blir väl lån och räntor och amorteringar och betalningsanmärkningar och kronofogdar och havregrynsgröt tre gånger om dagen tills man går i pension (eller dör av skörbjugg).

A sa redan tidigt i höstas att han var så nervös, så nervös. När jag frågade varför sa han att han var rädd att det inte skulle "bli helt perfekt för mig" (för mig alltså, inte för honom), att han var rädd att jag skulle bli besviken. Jag tror att det absolut effektivaste sättet att bli besviken är att lägga ribban tokhögt så man inte har en chans att nå upp, att man i sin iver att uppnå "the perfect wedding" tycker att man bara MÅSTE ha det här och det här och det här och det ska vara precis så där och så där och så där och sen så blir det ju liksom aldrig som man tänkt sig. Jag vill hellre ha det enkelt och roligt och trevligt och slippa ha ångest för att vi kommer att bli tvungna till havregrynsdieten efter den där sjurättersmiddagen med korslagda sparrisar, smörsvanar och en rosa (och ganska äcklig - för det viktiga är ju att den är snygg, eller hur?) tårta i fjorton våningar. Det blir liksom mer "den sista måltiden" än ett firande av att två blir ett.

Nä, än så länge har jag inte förvandlats till någon bridezilla i alla fall. Kyrkan är bokad, festen är spikad (fast man får väl skrämselhicka när offerten kommer, trots att det inte är så avancerat, och trots att vi nog får ett bra pris, det är ju ändå 75 gäster som ska ha mat och dryck och service), klänningen inhandlad (fast jag måste nog promenera hem från jobbet varenda dag tills det är dags för att komma i den - men den är sjukt snygg!), A:s hyrsmoking bokad och hindersprövningen inskickad.

Det ordnar sig nog!

/Bridechilla

Inte för att jag vet om det finns någon som bryr sig, men jag såg här på statistiken att bloggen trots allt fortfarande har några besökare. Tänkte att jag kanske skulle avslöja hur det gick sedan!

Idag är nätdejtaren lycklig sambo i en trea i närförort till hufvudstaden, och även sonen har beslutat sig för att flytta in på permanent basis. Nytt jobb har jag sedan ett drygt år tillbaka där jag stormtrivs och livet är tillbaka i en mycket behaglig vardagslunk. Tänk att det kan vara så härligt att gå till jobbet, gå hem från jobbet, handla på vägen, laga mat och dimpa ner i soffan kväll efter kväll! Dessutom har vårsolen återigen lockat fram hobbyodlaren i Nätdejtaren, en bifigur som legat i ide i några år men nu brutit sig fram med all den kraft man kan vänta sig av en asfaltsblomma. Och det är ju trots allt det jag är - tyvärr. Fuskodlar i krukor på balkongen och drömmer om ett hus på landet. Vem vet, kanske blir det nästa steg?

Och i juni blir det bröllop. Ja - mitt eget! Vem hade gissat det för två år sedan? Nätdejtaren och Lucky nr 12 knyter hymens band nästan två år efter första dejten och ett mycket knappt år efter ett romantiskt frieri på Nätdejtarens favoritplats i hela världen. Världens vackraste ring hade Lucky nr 12 designat alldeles själv. Bild bifogas!

Funderade ett tag på om jag skulle blogga om alla hysteriska bröllopsbestyr och äventyr här, men jag kanske borde byta bloggadress? Eller vad säger ni, är det bättre att ingjuta hopp i andra förhoppningsfulla nätdejtare genom att berätta om hur lyckligt det kan sluta?

/Soon to be "Mrs nr 12"

Frågan har kommit upp nu av flera anledningar. Dels för att Andréas fått ett toppenerbjudande om en skitfin lägenhet i centrala Västerås, men den är lite för stor för honom ensam. Dels för att jag rensar i mina grejer och sorterar ut en massa eftersom jag har platsbrist, och då gäller det att veta vad man ska och inte ska spara. Logiken skriker att det är alldeles för tidigt - samtidigt som den viskar "fast det är ju inte som att du har ett förstahandskontrakt du inte ska riskera att bli av med, du bor ju i typ sjunde hand på 14 kvadrat med delat kök" och "det är ju inte förrän i februari i så fall, då har ni ju faktiskt varit tillsammans ett tag" och "du flyttade ju ihop med exet tidigt också, och det höll ju faktiskt i nio år trot allt".

Men när är det för tidigt och när är det lagom? Finns det en magisk gräns eller är det viktiga att det känns rätt?

Dessutom diskuteras det ganska allvarligt att Andréas ska komma hit till Ön på lördag. Träffa familjen och släkten och se var jag kommer ifrån. Mormor och morfar är nyfikna så de håller på att spricka, har visat bild på honom i mobilen och mormor utbrast förvånat "Vad SNYGG han är!". Det gör alla. Undrar om jag är för ful för honom, eller varför de är så förvånade? Morfar tittade och tittade och tittade - "Han ser ut som en riktig herrkarl!" (vad nu dte betyder?) - tills skärmsläckaren gick igång och bilden försvann, varpå han förvånat utbrast "Men! Var sprang han nu? Han rymde!".

Han är söt min morfar. Igår ville han att jag skulle byta alla säkringar i hans bil "för säkerhets skull. De börjar bli gamla nu. Och alla de där vita med så smal metall ska vi nog byta till såna med bredare, för de är så slitna nu." Tog en halvtimme att förklara att säkringar med mindre motstånd (vita är 8A) har smalare metallbygel för att de ska brinna lättare. Det är klart, byter vi alla 8A-säkringar till 16A eller 25A så kommer han ju aldrig ha problem med säkringar som brinner. Kanske med en bil som brinner, dock. :P

Nej gott folk, dags för omröstning igen. När är dte okej att flytta ihop?

Ska åka hem till Ön för första gången sedan jag flyttade hit igen. Dels ska jag hälsa på familjen, dels ska jag rensa ur och plocka ihop alla grejer jag har i förråden hos mamma och pappa. Ska bli trevligt att komma hem, men det innebär också att jag inte kommer att träffa Andréas på rekordlänge sedan vi träffades. Yayks!

Fast vi pratade lite löst om att han ska komma ner och hälsa på nästa vecka om jobbet tillåter. Förutom att det vore jätteroligt att presentera honom för familjen (sonen har han ju redan träffat, men de andra är nyfikna) och visa honom var jag vuxit upp och alla vackra platser hemma kommer jag att sakna honom som en galning, så det vore verkligen sååå najs om han kom. Morfar har tjatat på mig sedan det tog slut med exet att jag borde "skaffa en kompis" ("kompis" betyder pojkvän), så han kommer att bli nöjd. Men han kommer naturligtvis att vara sitt vanliga älskvärda jag och sitta och muttra i alla fall. Han är ju lite speciell, min morfar.

Var ju ute igår med J, Patrik och M. Trevligt, men jag spenderade mesta tiden med att smygsms:a med Andréas. Jag är nog inte så roligt sällskap nu för tiden! :P Blev ganska raggad på av en skitsnygg snubbe, men jag insåg rätt snabbt att jag inte ens blev smickrad - så ointresserad är jag. Saker förändras fort! :D

Nä, tillbaka till packandet. Och till ljuva drömmar om att hämta älskling vid hamnterminalen. Shit vad najs. Och DAMN vad läskigt.